Gårdsby Säteri historia del 2, 1790-1847
Publicerat av poul den 25 maj 2015 22:25
Del 2: Gårdsby Säteri 1790 – 1847
Denna del är sammanställd av Kurt Gowenius, som tillträdde som ägare av Gårdsby Säteri 1935.
(Artikeln är på flera sidor - i webbversionen finns bläddring mellan sidorna nederst på sidan.)
Del 2: Gårdsby Säteri 1790 – 1847
- Gustav Rappes 3 söner
- Karl Rappe var en föregångsman
- Karl Rappe såg nya möjligheter med sockerbetan
- Karl Rappe uppförde även många hus
- Karl Rappe satsade på linodlingen
- Alla planer och förbättringar kostade mycket pengar
- Karls söner övertog 1842 Gårdsby och skulder
Gustav Rappes 3 söner
Gustaf Adolf gick den militära vägen och blev i likhet med sina stamfäder officer vid Smålands Kavalleriregemente, där han avancerade till överste. Han ärvde Vartorp när fadern dog 1787, medan de båda andra bröderna tillsammans ärvde Gårdsby.
Johan Fredrik gick också den militära vägen och tog avsked med ryttmästares rang. Han överlät åt sin broder att sköta Vartorpsgården.
Den yngste sonen Karl Wilhelm ärvde Gårdsby Säteri. Givetvis frångick han ej släktens gamla traditioner och blev 1789 fänrik vid Kalmar Regemente och avancerade sedan i graderna till överstelöjtnant. Han bevistade på örlogsflottan kriget mot Ryssland 1788- 90 samt deltog i finska kriget 1809. Han tog avsked 1810 för att helt kunna ägna sig åt gårdens skötsel tillsammans med sin bror Fredrik. 1801 firade Karl sitt bröllop på Ekhammars Gård i Skaraborgs län med grevinnan Margareta Eleonora Posse.
Karl Rappe hade ärvt sina morbröders driftighet och duglighet, men också deras häftiga humör. Han var sjudande av energi och framåtanda och med honom började en storhetstid på Gårdsby. Ännu 200 år efteråt är man imponerad över vad han uträttat. När fadern dog, 1783, var han endast 15 år gammal, varför hans insatser de första åren ej kunde vara så stora, men redan i mitten på 90-talet spårar man honom överallt. Hans första åtgärd var att riva ner 2 st gårdar - Ekegård och Östragård - samt uppföra en ny ekonomibyggnad (väster om allén). Den nya ladugården med tillhörande loge m.m. uppfördes i en byggnad ca 90 m lång. Tidigare hade besättningen varit uppdelad på tre gårdar, varför detta byggnadsprojekt var en betydande rationaliseringsåtgärd.
Rappe kom tidigt underfund med att gränserna till grannarna ej stämde, varför det kom till stridigheter och föranledde det honom att begära lantmäteriförrättning. Tidigare var det egentligen gammal hävd efter vilken gärdesgårdarna var uppsatta. Åren 1797 -98 genomfördes sålunda storskifte mellan Gårdsby och Vikensved ägor, omfattande samtliga inägor, hagar och skogsmark. Vikensved by hade tidigare tillhört Ragnvald Pukes gamla arvegods, men hade av Branting sålts till hans svåger Gabriel Ljungberg och skulle avsöndringen utgöra ett mantal. Ett mantal är ej en arealbenämning utan en uppskattning av den ränta i form av en viss areal kan ge. Karl Rappe förmodade, att gränserna till Vikensved var ganska godtyckligt uppgångna. Det visade sig också när förrättningen blev slutförd, att Gårdsby skulle tillföras från Stomen (Kyrkan) ca 20 tunnland och från Vikensved ca 115 tunnland (kan ej exakt angivas enär gamla beräkningar har använts).
Den slutliga arealen blev för
4 mtl Gårdsby 2.458 tunnland Haketorp och Sporryd oräknat
1 mtl Stomen 380 »
1 mtl Vikensved 419 »
Efter mycket diskussion vilka arealer som skulle överföras utsattes 38 st gränsstenar och lantmäteriförrättningen förklarades avslutad den 3 oktober 1798. Mot denna väckte Gabriel Ljungberg talan inför domstol med motiveringen att han blivit missgynnad. Processen pågick i 5 år och kom till sist till Kungl. Hovrätten, vilken förklarade hela förrättningen ogiltig och ny förrättning skulle ske. Vid det första sammanträdet 1804 framhöll lantmätare Eklund de stora kostnader en ny förrättning skulle åsamka delägarna och tillfrågade han de närvarande om de ej kunde sämjas i godo. Karl Rappe förklarade att han flerfaldiga gånger framställt jämkningsförslag och att han fortfarande med hänsyn till den tidsspillan och kostnader en ny förrättning skulle föra med sig, var villig till Ljungberg avstå en liten bit av Oxhagen vid Lövsjön efter en linje han på kartan ritat upp, och skulle han dessutom av välvilja låta Ljungberg få mulbete för 2 st oxar i Gårdsby Oxhage. Efter mycket diskuterande träffades mellan Gårdsby och Vikensved en förening i enlighet med Rappes förslag. Därmed blev tvisten bilagd efter 5 års processande och Karl Rappe kunde tacka ett par oxar att Ljungberg ej fullföljde Kungl. Hovrättens utslag.
Karl Rappe var ej den som stannade på sitt gods och lät livet ha sin gång. Genom sina militära kamrater, av vilka de flesta var adelssöner från de stora godsen runt hela Sverige, fick han säkert ta del av många nya rön. Vid en resa till Skåne för att studera nya redskap m.m. inköpte han för sin och Greve Pipers räkning 2 st vändplogar med lös tagbar plogbill år 1798. Den var tillverkad i en fabrik på Skottland. Fem år senare satte Stjernsvärd på Engeltofta igång med en tillverkning av plogar efter samma modell.
Karl Rappe var en föregångsman
Vändplogen fick en enorm betydelse för svenskt jordbruk. Det enda djupgående redskapet som då fanns att tillgå var årdret och en sorts stenplog, men för uppodling av vall eller ängsmark måste spaden och flåhackan tillgripas. Nu hade man plötsligt fått ett redskap som möjliggjorde jordens brukning på ett helt annat sätt än tidigare. Men som den jordbruksapostel han var, ville han sprida kunskapen vida ikring. l en liten skrift, som han gav ut 1817, redogör han för vilka i Gårdsby Socken som redan anskaffat sådan plog - Anders Jonsson i Tveta, Måns Jonasson, Kråkenäs, Magnus Andersson i Tofta. L Gasslanda har flera slagit sig samman om en plog. Med behörig stolthet talar han om att av hans egna torpare ha 9 st egen plog. Rappe tillägger »att jag särskilt nämnt alla de personer i Gårdsby socken som nyttja plog, anför jag därför, att lärdomar och råd i jordbruksnämnden verka kraftigare när de kunna ses och styrkas». Givetvis hade vändplogen också sina vedersakare och han uppmanar »alla sådana tvivlare att gå ut och övertyga sig själv om riktigheten av vad han sagt» Det dröjde dock ännu 50 år innan Vändplogen slagit igenom i hela Sverige och kommit i allmänt bruk.
Början av 1800-talet, ja, ända in på 40-talet tillämpades 2- och 3- sädet, också kallat tvåskiftet, vilket innebar att halva jorden besåddes och den andra halvan låg i träda. Treskiftet, som också tillämpades, innebar 1/3 träda, 1/3 korn, 1/3 råg, havre, potatis m.m. Odlad vall förekom ej utan nötkreaturens vinterfoder skördades på ängar och kärr. Så sent som 1812 kan man läsa följande i Kungl. Mtts Befallningshavande redogörelse för länet: »Med undantag av vissa gods brukas ganska obetydligt artificiella foderväxter. Jordmånens beskaffenhet är alldeles däremot och skulle bonden befatta sig med dessa kostsamma och ofta misslyckade försök, vore han snart förlorad. Timotejgräset kan dock med fördel odlas på vissa orten» När Rappe började på Gårdsby var växelbruket ej okänt i Sverige och Rappe blev en ivrig förespråkare för detta i Kronobergs län. Vändplogen hade ju möjliggjort att odla vall och genom att sätta in den i cirkulationen fick han 5 skiften + träda.
2 skiften gräs och klövervall
1 skifte lin, havre, rotfrukter
1 skifte potatis, korn m.m. till vilket
1 skifte korn som insås med gräsfrö
Med hänsyn till att jorden ofta måste stenbrytas, dikas samt ogräset, särskilt kvickroten måste dödas, rekommenderar han ytterligare ett trädskifte, som då kan besås med höstråg och då skall denna ha en del av gödseln. l sin lilla skrift om växelbruket rekommenderar han ivrigt åkerns utläggande till vall »Ty ökas höberedningen så ökas också boskapen till antal, godhet och avkastning - genom åkerns starkare gödning besparas utsäde och ymnigare skördar vinnes» - - Den enklare bonden reagerade dock mot att lägga fastmarksjord till vall, den skulle reserveras för säd och det dröjde länge innan växelbruket slog igenom.
Folkökningen i början på 1800-talet var i starkt stigande. Det förde med sig att jordbruksproduktionen måste ökas och skedde detta genom ökning av den odlade arealen. Därvid intog utdikning av mossar och kärr främsta rummet. Även här var Karl Rappe föregångsman. Gassjön hade sitt utlopp till Vikasjön vid Tofta. Vid högvatten bredde Gassjön ut sig och försumpade stora mark områden. Rappe beslöt att invalla sjön, men han ville slå två flugor i en smäll och bestämde sig för att ändra utloppet från Gassjön och leda det ner till Gårdsby, då han utom att han fick vatten till djuren även kunde anlägga en kvarn. Den kanal han lät bygga var ett mycket märkligt företag. Den blev 850 m lång och hela kanalen måste invallas där den ej gick genom berg - en sträcka av ungefär 50 meter. Han fick där spränga sig ner upp till 2,5 meter. Nere vid gården fick han sedan ett fall på ända till ca 3 meter och byggde han där en kvarn med två stenar.
Genom detta arbete fick Rappe fram vatten till både människor och djur. Vad vi ej tänker på, vi som endast behöver vrida på en kran för att få allt det vatten vi behöver, hur försörjde de sig själva och sitt stora djurbestånd förr i tiden med vatten. Det var 1.000 m till sjön och under vintertid och torrtid var det knappast möjligt finna vatten på närmare håll. Genom invallning ovanför kvarnen erhölls vatten till djuren i ladugården.
Men det räckte inte med detta. För att ej kvarnmossarna skulle försummas måste han också låta gräva och spränga ett avloppsdike till Skarnasmön, 700 meter långt, Den som ansvarade för dessa byggen hette Vendel och till hans minne restes en sten vid kanalbron, där man läser »Vendels Kanal 1812».
Med detta var ej arbetet avslutat. Meningen med invallningen var ju också att vinna land och därför måste mossarna också torrläggas och det grävdes ett avloppsdike till Skarnasjön från dessa mossar av ca 700 m längd. På grund av kvicksand måste även här vara vissa sträckor med stensatta sidor. Detta avlopp kallades av de gamla på gården för »Halte Kalles bäck», men på gamla kartor benämnas den Hacke-bäck.
l ett avseende var denna Vendels kanal en felbedömning. För sin kvarnrörelse fick han ej tillräckligt med vatten. 1816 påbörjade han därför ett nytt arbete. I landshövdingens årsredogörelse återfinns följande. »Herr Överstelöjtnanten Riddaren och kommendören Rappe har även i år verkställt ett arbete för vattenledning att öka de vid Gårdsby hittills otillräckliga vattentillgångarna för därvarande ängars bevattning, ävensom drivande av kvarnar, tröskverk och linbråkar. Arbetet är ganska betydligt och på en sträcka av något över 1/4 mil hava flerfaldiga svårigheter måst övervinnas. På några ställen hava måst företagas djup grävning och sprängning, på andra höga valläggningar och emellan tvenne höjder föres vattnet i en träränna nära 800 alnar lång, byggd på 7 a 8 alnar höga stolpar» Vattnet togs från Filbersmossen, som invallats för detta ändamål. Av landshövdingens rapport framgår att vattnet utom kvarnen skulle driva även tröskverk och linbrâkar.
År 1803 hade Stjernsvärd på Engeltofta börjat tillverkning av tröskverk liksom vändplogar på sin lilla fabrik och hade han till 1814 tillverkat 17 stycken. Rappe ägde en av dessa och var kanske den första i Kronobergs län, som använt sig av detta hjälpmedel.
Av 1797 års karta framgår, att Gårdsby då hade ca 50 tunnland öppen jord. Genom invallningen och torrläggningen fick han ytterligare 35 tunnland, vartill kom den nyodling han årligen gjorde, så att vid sitt avträde hade han ca 114 tunnland under plog. Höskörden hade ökat från 100 lass hö till 400 lass samt nötkreaturen från 30 till 90. l arealen var då inräknad Haketorp Västergård, som assessor Bure inköpt på 1700-talet.
Slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var en brytningstid för svensktjordbruk. Det blev en uppgörelse med de medeltida jordbruksformerna. Storskiftet, växelbruket, bevattning av silängar, potatis och rotfruktsodlingen samt bättre ändamålsenligare redskap förde lantbruket ett stort steg framåt.
Karl Rappe såg nya möjligheter med sockerbetan
Det var en stark tävlan mellan många hushållare, att berika svenskt jordbruk med nya nyttigheter och Karl Rappe med sin vakna blick och levande intellekt sökte alltid det nya och oprövade. Under en resa i Tyskland för att studera tyskt jordbruk kom han i kontakt med Direktören vid Kungl. Preussiska Akademin för vetenskap T. C. Accard. Denne gjorde då försök att ur sockerbetor söka utvinna socker. År 1798 hade han kommit så långt, att han byggt en liten försöksfabrik för sockertillverkning.
Rappe blev eld och lågor och han insåg vilka möjligheter där fanns att gagna sitt land om man kunde få igång en inhemsk sockertillverkning. Han stannade i Berlin ett par månader för att grundligt lära sig tillverkningsprocessen av socker och sirap och fick efter denna tid nedanstående intyg:
»Jag attesterar härmed att major Karl Rappe under sin tid här har lärt allt som tillhör socker-fabrikationen av "Runkel Ruben” och har han med sina här förvärvade kunskaper möjligheter att driva fabrikationen med bästa resultat.
Berlin 13/10 1800 F. C. Accard»
Den 31 maj skickade Rappe ett brev till Konungen:
»Stormägtigste Allernådigste Konung
Under Eders Konglig Maijestäts milda och välgärande Flegering liwfas vetenskaperna, inte blott för det lysande, utan egentligen för det nyttiga i menskliga samlevnaden: Och detta väcker hugen hos hwar och en, att under en stigande upplysning gagna sitt Fädernesland . . .».
Därefter berättar han om sina studier i Berlin för framställning av socker och sirap och påpekar vilka möjligheter för landet en sådan produktion skulle kunna få. Han berättar att han redan i 2 år odlat betor med gott resultat på sin egendom och vet därför att jorden i den trakten är lämplig för odling av betor.
Det hela utmynnade med en begäran hos Konungen att erhålla privilegium att tillverka socker och sirap på en fabrik, som skulle byggas på Gårdsby. Av betmassan kunde han sedan bränna brännvin, utan att någon säd användes. För det ändamålet kunde han nyttja sin egen inmurade panna om 250 kannor.
Några dagar senare skriver han på nytt och anhåller att »Eders Kungliga lVlaijestät Nådigast täckes bevilja honom ett lån med första inteckning i hans egendom Gårdsby Säteri, till ett belopp av 6/8-del av den summa, vartill egendomen lagligen kan värderas»
På detta brev svarar konungen, att intet hinder föreligger för Rappe att tillverka socker, men privilegium kan ej erhållas - ej heller något lån.
l två år fortsätter Rappe att odla sockerbetor och 1802 skriver han på nytt till Konungen och redogör för sina försök, som givit ett gott resultat och övertygat honom att odlingen av sockerbetor är mycket lämplig för svenska förhållanden. Han motiverar utförligt fördelarna med sockerbetsodlingen och förnyar sin anhållan om 20 års privilegium samt sin ansökan om lån. Han meddelar också att han inköpt erforderligt frö samt anställt en av Accards elever, som skall hjälpa honom med fabrikationen. Tydligen fick Rappe även denna gång avslag på sin ansökan, ty i fortsättningen hör man ingenting vidare om hans planer.
Av Karl Rappes kamp för framställning av socker framgår vilken energi, initiativrikedom och framtidsblick Karl Rappe ägde - det var bara det att han var trettio år före sin tid. Kvar står dock, att han var den förste som odlade sockerbetor i Sverige och han gjorde detta på Gårdsby.
Karl Rappe uppförde även många hus
1810 tog Karl Rappe avsked av det militära för att ägna sig helt åt gårdens skötsel och påbörjade han då också ombyggandet av nuvarande Corp des Logiet. Vi vet att Gårdsby fick säteri rättigheter år 1661 och att förutsättningen att sådant kunde beviljas var, att det var bebyggt med en ståndsmässig bostad, »lämplig för herrskapsfolk att bo i».
Vi vet också att Hans Kyle haft svårigheter att få Gårdsby erkänt som Säteri, varför man kan utgå från att den ursprungliga byggnaden färdigställdes någon gång på 1640/50-talet och att Rappe tillbyggde flyglarna och övervåningen 1812. På 1650-talet hade kanske huset brunnit upp. Ursprungligen var det troligen ett envåningshus 20 x 10 meter.
Det är en troligt, att mittelhuset var en envånings 1740-talsbyggnad men fullständigt omändrad vid ombyggnaden. l varje fall framgick vid restaureringen 1935 att mittelpartiet hade varit en gammal envåningsbyggnad med en innertakhöjd av ungefär 2.30 och att fönstren varit mycket mindre, vilket också bekräftas av det gallerförsedda hand kammarfönstret, som ännu finns kvar.
Rappe byggde till övervåningen samt höjde innertaket i mittelhuset med 1 meter till 3.30 i enlighet med tidens smak. Med de båda flyglarna med takhöjd 2.8 m, som byggdes ut på längden, blev huset 50 m långt. Corps de Logiet, som Rappe byggde det, blev en sällsynt både vacker och typisk exponent för den Gustavianska tiden. l samband med bygget anlade han också gärdsplanen med terrass anläggningar, vilket var ett betydande arbete. Många hundra lass sten hade gått åt till fyllnad av denna.
Framför huset på båda sidor allén låg tre byggnader. Dessa lät han riva därför han ville ha en friare utsikt, men byggde han i stället »Trädgårdsflygeln» och reparerade »Dusagården». Som den hushållare han var planterade han dessutom 500 st »äkta fruktträd av alla sorter).
Man måste förvåna sig över hur mångskiftande Rappe verkligen var. Även om han rådgjort med en arkitekt, vilket ej alls är säkert vid en ombyggnad, måste man förvåna sig över vilken säkerhet och smak han fullföljde och omgestaltade, ej bara huset utan även anläggningarna runt kring detta.
Karl Rappe avslutade sin militära bana 1810, vid 38 års ålder och hade avancerat till Överstelöjtnant, vilket tyder på att han var lika duglig som militär som han var som lantbrukare. Under sin militära tjänstgöring i olika delar av Sverige, hade han alltid ett vaket öga för allmogens seder och bruk. Då han efter finska kriget en tid var stationerad i Hälsingland blev han starkt intresserad hur de beredde sitt lin och vad det betydde för den enskildes ekonomi. Han såg i linodlingen en möjlighet att även i Småland förbättra hushållningen på landsbygden och han tog som sin uppgift, att dela med sig av sina erfarenheter och starta en skola på Gårdsby. För detta behövde han myndigheternas stöd och vände sig till Svenska Lantbruksakademien, där han personligen framförde sina planer.
Karl Rappe satsade på linodlingen
Som alltid den tidens samhällsförbättrare ställde han sin insats i förhållandet till det allmänna tillståndet i riket. Han drog upp en mörk bild av allmogens fattigdom i Småland, utan möjlighet att förbättra sin inkomst genom landets egna tillgångar. Det enda de ägde var skog, som genom de långa avstånden och transporterna omöjliggjorde ett ekonomiskt utnyttjande av dem. Han pläderade för linet, som kunde sås på en liten åkerteg och ändå lämna god penningavkastning. Under 7 månader av året har odalmannen i Småland nästan ingenting att göra, och då kunde familjen sysselsättas med linets beredning och skötsel - kvinnorna kunde väva och spinna och det kunde bli en stor export intäkt till Sverige och bringar kontanta medel till odalmannen och landet. Transporten spelar där ingen roll - ett par hästar kan transportera för 6-7000 Rdl värde medan timmerlass endast har ett värde av 60-70 Rdl. Och han tillägger i sitt tal i Lantbruksakademien, »att alla landsorter, i synnerhet de som ligga i skogsbygden och långt från exporthamn, genom denna näringsfångst med förvånansvärd hastighet tilltaga i förmögenhet och välmåga»
Rappe slutade sitt tal med att anhålla om ett lån och åtog sig iså fall att ställa erforderliga lokaler till förfogande samt att anställa en »Deja» från Hälsingland, som skulle lära eleverna allt om linodling, beredning, spinning och vävning.
Ett lån på 33.333 riksdaler beviljades också och 1811 byggde han några byggnader som försågs med för institutet lämpliga lokaler. Drottning Desideria erbjöd sig att bli institutets beskyddare och Karl XIV Johan hedrade institutet med sitt besök år 1816. (Han själv lyckades aldrig att betala tillbaks lånet).
Man får ej tro att lin inte odlades i Kronobergs län till husbehov, men Hälsinglandmetoden att bereda linet medförde en betydligt bättre kvalitet och en mer säljbar vara. l Lantbruksakademiens handlingar 1815 läser man följande: »Sistlidne år har från institutet utgått 10 elever, nämligen: Kalmar län 6 st, bland vilka 5, som Kungl. Maij:t och Kronan vid institutet underhållit, som fått sina stationer anvisat av Konungens Befallningshavande: till Elvsborgs län 1, på enskild bekostnad underhållen elev: till arbetshuset i Kalmar 1 dito, som förvärvat färdighet i lärfttillverkning 4. Graden efter Norrlänsk klassberäkning: Inom Kronobergs län hava 2 blivit placerade» »Alla eleverna hava redan på de ställen, dit de kommit förrättat linrötning, varav proven blivit till institutet ansända: ävensom en stor del av dem redan fått i verksamhet att undervisa andra. Från Kalmar län hava 5 elever ånyo till institutet inkommit, och från Kronobergs län 4 st: likaledes har herr Baron Ramel i Malmö hus län och herr Baron H. C. Wrangel i Halmstads län vardera till institutet insänt en elev. Elevernas antal i institutet, har vid förlidet års slut varit 19.» Undervisningen var för ett visst antal fri och erhöll skolan ett årligt statsanslag av 3.880 rdl för att bekosta deras uppehälle.
Vilket levande intresse Rappe hade för att allt han åtog sig visar de små skrifter han publicerade om linets odling, skötsel och beredning. Han berättar där t.ex. om torpare Per på Klövadal, som sått en och en halv kappe frö och därvid erhållit 3 lispund tâga, som han sålt för 9 rdl per lispund. Att dra fram sådana exempel är typiskt för Rappe. Trots sin ofta överansträngda ekonomi erbjöd sig Rappe, att från varje Härad i Kronobergs län låta utan betalning undervisa en person i 4-5 veckor och under denna tid även dra försorg om hennes uppehälle samt även giva henne en passande dagpenning.
Linrötning och linberedning efter den norrländska metoden hade trots all propaganda svårt att slå igenom hos allmogen. l Landshövdingens redogörelse år 1818 läser man:
»Väv och linberedningsinstitutet på Gårdsby går väl och riktigt. Ingenting försummas på denna läroanstalt, som kan tjäna sitt ändamål. Om allmogen är trög att antaga de nya grunderna för linberedning är detta ej institutets fel utan menighetens skull, vilka på alla orter finna sig mindre hugade att bortlägga gamla ekonomiska vanor, utan är det tiden och upplysningen, som måste i dylikt fall verka för att nå bättre hushållsprincipen».
Året därpå finner man dock i Hushållningssällskapets redogörelse att 6 st av socknens innevånare fått priser och premier för att de framställt ett bra lin efter den norrländska metoden. Vidare läser man att bönder och torpare i socken hade sålt 90 lispund lin. »Linodlingens vikt och nytta styrkes därav att 2 kappar frö givit 25 Rdl i kontant inkomst»
År 1829 upphörde verksamheten på institutet. Det förefaller som om under de sista åren elevantalet minskat och hade det antagligen medfört ekonomiska förluster för Rappe.
Man måste fråga sig hur det var möjligt för Rappe att på så kort tid utföra så omfattande arbeten på Gårdsby. De stora arbetena fullföljdes efter det han 1810 slutat sin militärtjänst. Visserligen hade han 27 torp, av vilka de flesta gjorde 2-3 dagsverken i veckan. År 1813 omtalas också att han hade 5 drängar och 5 »pigor». Men de stora kanalarbetena och hans omfattande byggnadsverksamhet måste ha slukat mycket pengar. Den tilltagande knappheten på likvida medel i hela landet måste också återverkat mycket på Rappes ekonomi och det förefaller att de sista åren på Gårdsby, hans möjligheter hade varit starkt begränsade.
Då och då förekommer hans namn i Hushållningssällskapets handlingar:
1820 »På Gårdsby fortsättes stenbrytningen på gamla åkrar en del lägges till vall och nya åkrar uppodlas»
1821 »Kärrodlingen drives på allvar på Gårdsby av Överstelöjtnanten, Riddaren och kommendören Carl Rappe»
1823 »En vävskedsfabrik har inrättats på Gårdsby»
1824 »Potatisodlingen har tilltagit inom länet och på Gårdsby skördas varje år flera 100 tunnor potatis»
År 1824 gav Landshövdingen Rappe i uppdrag att undersöka möjligheten av sjön Åsnens sänkning och då särskilt dess inverkan på kvarnar och ålfiske mm samt beräkna kostnaderna för företaget. Det var ett mycket omfattande arbete med avvägning av vattenfåran och fallen samt sänkningens inverkan på alla områden för såväl markägare som fiskevatten. Han utförde arbetet med stor noggrannhet och avlämnade en rapport omfattande 24 sidor. Han kostnadsberäknade sänkningen till 11.333:- Rdl. Det är ju ganska märkligt att Rappe fick detta uppdrag och visar det vilket förtroende och respekt Landshövding Mörner hade för hans kunnande och insikter.
Rappe hade under den tid han var på Gårdsby som målsättning att göra Gårdsby till en verklig herrgård. Därför var han ej nöjd bara med de anläggningar han gjorde i samband med Corp de Logiets byggnad, utan han anlade en ny väg från Smed torpet fram till herrgårdstrappan. Den gamla vägen hade gått i krökar på Dusagårds gärdet.
Till dess hans ekonomi spräckte alla vidare planer, var hans byggnadsverksamhet omfattande. På östra sidan om allén byggde han ytterligare en ekonomibyggnad lika lång som den andra redan byggda. Det var säkerligen behövligt med hänsyn till den ökade arealen, som hans odling och invallningar föranlett.
Det hus han byggde för linberedningsinstitutet måste också ha varit en ganska stor byggnad. Förutom plats för vävning och spinning måste köksutrymmen mm funnits för att kunna bespisa, utom ett 20-tal elever, även 10-15 drängar och pigor som husförhörsböckerna år 1812 upptar. Där måste ha funnits en stor sal, enär - medan kyrkobygget pågick - man avsåg till att börja med ha gudstjänsten i institutets lokaler. Var denna byggnad var belägen är osäkert, men förmodligen har den legat på den plats där sedermera magasinet och maskinhallen var belägen, mitt för kvarnen. Den potatis» och matkällare, som där är ingrävd i jorden, tyder även på detta.
På 1861 års karta finns ett flertal byggnader, som nu är borta, men även om anspråken var små på bekvämlighet och de fick ligga 5-6 i varje rum, måste plats ha funnits för ett 35-tal ogifta samt dessutom för de 6 statfamiljerna husförhörsböckerna upptar. Stor hänsyn togs nog ej heller för de anställda, ty det förefaller sällan att någon dräng eller »piga» stannat längre än ett år.
Det är beklagligt att Rappe ej fick fullfölja sina planer. Under de sista åren var det en evig kamp om anskaffande av pengar. Hans korrespondens med vänner och släktingar rörde sig huvudsakligen om lånetransaktioner samt anstånd med räntor. Lånet hos Lantbruksakademien (33.333 riksdaler) kunde han aldrig amortera och endast med stor svårighet fullfölja räntebetalningarna.
Trots de stora skogsarealerna, som tillhörde gården, kunde dessa den tiden ej lämna honom någon inkomst av betydelse. De långa transportavstånden med den tidens transportmedel, gjorde den närmast värdelös. Samtidigt var Rappe noga med att ej förlora ett enda tunnland mark vid storskiftet 1797. När det gällde skogens framtid såg han längre än de flesta.
Karl Rappe var en storman och en föregångsman med ett levande intresse för jordbruksnäringen och en stark önskan att tjäna sitt land. Hans planerade socker- och siraps- fabrikation kan tjäna som exempel härpå och det låg något av storsvensk stolthet bakom detta, att tänka sig landet självförsörjande inom detta område. Han hade en sjudande energi och ingenting kunde förhindra honom om han satt sig något före. Han var initiativrik och impulsiv och förhastade sig säkert ibland med att sätta igång arbeten utan tillräcklig ekonomisk planering. Han kunde bli mycket häftig, vilket förskaffade honom många fiender, men man beundrade honom och respekterade honom för hans initiativkraft och aldrig svikande framåtanda. l många avseenden var han en jordbruksapostel, som ville dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper till sina medbröder, vare sig de var godsägare eller torpare.
Han medverkade ej endast att sprida kunskap om nya brukningsmetoder och redskap. Han gjorde också förbättringar på redskapen bland vilka kan omnämnas en harv en dikesplog, en linbråke samt en linberedningsmaskin. Hans intresse omfattade allt inom lantbrukets område och han var en av stiftarna av Hushållningssällskapet, vars styrelse han tillhörde till 1818, då han avsade sig på grund av bristande tid. Allt detta hans arbete inom lantbruket hade så uppmärksammats att han 1812 kallades som medlem i Svenska Lantbruksakademien och för alla sina rön och arbeten hedrades han 1818 med den sällsynta utmärkelsen av kommendörstecknet av Wasaorden. Hans anseende var så stort att han utsågs av Riddarskapet och adeln till en av ståndets debuterande vid Carl XIV Johans kröning i Trondhjem år 1818.
Alla planer och förbättringar kostade mycket pengar
Alla hans storstilade planer och förbättringar kostade honom stora summor. Som en röd tråd under alla dessa år går i hans skrivelser en klagan om ekonomiska svårigheter och brist på kapital. Även den minsta oförmodade utgift kunde vara ödesdiger. Så avskedade han under uppseendeväckande former en inspektor, som förorsakat honom en ekonomisk förlust. Han var alltid under stark press av sina borgenärer och han begär oupphörligt ekonomisk hjälp för att klara av räntan på lånet från Akademien.
Under 1800-talets första hälft rådde stor osäkerhet på penningmarknaden och 1820 måste en myntrealisation genomföras, som medförde stora förluster för den enskilde. Den jordbrukande befolkningen hade det särskilt svårt och brännvinsbränningen var ofta enda sättet att få kontanter. Penningknappheten tvingade Rappe att söka alla vägar för att överleva och redan 1824 skriver han till Kungl. Majt för att få tillstånd att på lotteri försälja Kråkenäs egendom, som han 12 år tidigare hade förvärvat. Det skulle ges ut 1.000 lotter om 33 1/3 Rdl stycket och skulle försäljningen av dessa täcka hans skuld till Lantbruksakademien som han på så sätt skulle kunna betala. Hans ansökan beviljades dock ej.
År 1830 fick Karl Rappe avträda sina egendomar till borgenärerna som var brodern Fredrik, svågern C. F. Posse, svärmodern Grevinnan C. Posse, Major Bergius konkursmassa, Överste G. Rappe, Grosshandlare Oldenburg samt Zachris Håkansson, Gasslanda.
Det måste ha varit oerhört bittert för en så verksam och kunskapsrik man som Rappe att på detta smärtsamma sätt förlora den gård, där han utfört det mesta av sin livsgärning.
Rappe fick bo kvar på gården, men han var säkert både psykiskt och fysiskt nedbruten och överlevde bara några månader. Han avled stilla den 31 januari 1831. Med honom gick en storman ur tiden, som ärligt och med okuvlig lidelse arbetet på sin gårds förkovran och för landets bästa. För att nå sitt mål påtog han sig stora skulder i förvissning om att förbättringarna skulle förränta sig. Hans planer och vyer var dock för stora för hans resurser och tiden var ännu ej mogen. Den ekonomiska depressionen i landet bröt ner hans redan tidigare försvagade ekonomi. Karl Rappe efterlämnar dock ett äreminne, som blivit bestående i många släktled.
Karl Rappe hade med Margareta Eleonora Posse tre söner:
1. Carl Fredrik, född 1802. Lektor i historia i Växjö Gymnasium, ogift.
2. Johan Axel Gustaaf, född 1805. Officer vid Svea artilleriregemente.
Elev befordrad till överste.
3. Nils Breandt Alexander, född 1817.
Av dessa bröder var den yngste mest färgstark och kanske också mest begåvad. Om honom står det i »Smålands nation i Lund» - »En världsman av ovanliga mått och högeligen beläst, för att ej säga lärd, men slösande lättsinnig i allt vad med pengar hörde» Han blev kanslist i Kommerskollegium, men förblev hela livet en bohem och gycklare.
Ingen av dessa bröder hade faderns ambition och skaparanda och kunde ingenting göra för att hjälpa fadern, utan borgenärerna sökte göra sig skadelösa genom att sälja gårdarna. Tiderna var dock oerhört pressade och ingen vågade överta fastigheter med så stora skulder.
1932 lyckades de dock sälja Kråkenäs egendom till Kungl. Krigskollegium, varefter Hovmarskalk Carl Fredrik Posse, såsom varande den största fordringsägaren, köpte Gårdsby år 1832, mot att han övertog skulderna och gottgjorde till en del de andra fordringsägarna. Posse avsåg ej att behålla Gårdsby, utan avsikten var endast att rädda det kapital han redan hade i Gårdsby genom sina lån.
I avvaktan på att kunna sälja gården tillsatte han en inspektor vid namn Samuel Wirén med uppgift att förvalta egendomen utan att investera något, det vill säga ingenting fick göras mer än att hålla gården i försäljningsskick. Trots alla försök fick han under 10 år ingen köpare. Där han bodde på Fogelvik i Uppland hade han ej heller någon möjlighet att övervaka hur inspektoren skötte sitt uppdrag.
Karls söner övertog 1842 Gårdsby och skulder
Till sist ledsnade han att årligen betala dessa räntor till Lantbruksakademien och vid ett besök i Växjö lyckades han övertala Carl Rappes båda äldsta bröder, Fredrik och Johan, att 1842 överta gården mot att de också övertog alla skulder. Han skrev då sannolikt av en del av de fordringar han hade i gården.
Carl Fredrik var gift med Götilda Tegnér. Det är väl knappast troligt att någon av bröderna hade några illusioner att kunna behålla gården någon längre tid. De hade upplevt för mycket av faderns svårigheter.
Båda bröderna hade sina yrken att sköta och ingen var kapabel att själv förvalta egendomen. Den inspektor de tillsatte att förvalta gården var ej heller av den kvalitet att avkastningen kunde betala räntorna. Det är dock förvånande att erfara, att den gård, som fadern skapat av 4 särskilda hemman och gjort till traktens förnämsta och största egendom, ej kunde avkasta så mycket att skuldräntorna kunde betalas.
År 1847 önskade brodern frigöra sig från sitt delägareskap och Fredrik blev ensam ägare mot att brodern tecknade borgen för lånens fullgörande.
När Carl Fredrik ett år senare hos Biskop Tegnér träffade Hovmarskalken Greve Gustaf Hamilton blev detta avgörande för Gårdsbys framtid. Denne greve Hamilton tillhörde denna grupp av jorddrottar som hade en allmän jordhunger och förvärvade egendomar så snart fördelaktiga tillfällen yppade sig. Han var ägare till Barsebäck i Skåne och hade fastigheter litet här och var i Skåne och Kronobergs län. Han hade släktingar på Huseby och redan 1839 hade han förvärvat Rapparnas gamla stamgods Vartorp. Gårdsby var honom ej heller obekant, ty redan 1825 hade han gästat Carl Rappe med hela sin familj. Märkligt nog är detta intaget i kyrkoboken, utan att varken in- eller utflyttningsdag är angiven.